Anna, del 2
© Christer Holm

[ Anna, del 1 | Olyckan | Bröllop | Anna, del 3 | Anna, del 4 ]

Kortisar om logik.

När Anna förlovat sig, sa hon:
- Nu har vi förlovat oss och sedan ska vi förgifta oss!

Någon tyckte att Anna var alldeles för glad vid ett begravningstillfälle och personen i fråga talade om för henne att vid en sorgehögtid kan man gott och väl visa att man är ledsen.
Åter i en kyrka någon månad senare, vid ett barndop, just när prästen säger dom förlösande orden 'Härmed döper jag dig.....' tittar Anna på mig och med tårarna strömmande utmed kinderna, säger hon mycket ljudligt:
- Gu va´sorgligt!

Helt naturligt antog de flesta människor utanför familj och vänkrets att jag var Annas biologiska pappa, varför Anna blir mycket förvånad då servitrisen på fiket (som häller upp kaffe till mig) säger till Anna:
- Och pappa skall också ha kaffe. Anna replikerar:
- Du skojar med mej du!

Hämndens timma.

Vid juletid skulle mamma Anneli och Anna köpa julklappar åt Annas småsyskon. Nä, leksaker köper man inte när man är över 20 år och förlovad! Då köper man saker som handlar om kärlek! Hur som helst vann(?) mamma Anneli den tillfälliga dragkampen och fick in Anna i leksaksaffären. Väl inne i butiken fick Anna syn på det unga manliga affärsbiträdet och med snabba steg går hon genast fram och viftar med handen (förlovningsringen) under näsan på honom.
- Va? E´ru´ förlovad?
- Ja! Säger Anna och pekar tvärs över butiken på mamma Anneli och som vanligt med ljudlig stämma fortsätter hon:
- Och hon där! Hon e´skild hon!

Anna tar hand om personalen och applåderna.

Helt naturligt tar Anna ofta hand om sina medmänniskor, mest vad det gäller grannar inom boendet och dagliga verksamheter. T.ex. när jag mötte henne tillsammans med gruppboendet (fyra boende och tre personal) vid en trivselkväll på 'Berget' (typ folkpark) i Söderhamn, går hon genast fram till mig och urskuldande pekar hon på följet och meddelar:
- Jag tog med mig lite personal!

Vid ett annat tillfälle, då Lasse Berghagen uppträdde på Berget, sprang hon upp på scenen efter Lasses framträdande och tackade för applåderna!

Olyckan (som skedde söndag 24 maj 1998).

I maj 1998 flyttade Anna till en satellitlägenhet integrerad med en gruppbostad. En klar förbättring då lägenheten består av två rum och kök och belägen mer centralt (än förra lägenheten) i Söderhamn. När hon bott på nya stället en vecka föll hon från balkongen, ett fall på 5 meter, från andra våningen rakt ner i den stenbelagda gatan. Hon landade på rumpan och mer eller mindre krossade bäckenbenet på höger sida.

Kvällen innan olyckan hade Anna smitit ut till öltältet som för tillfället var uppställt på busstorget nedanför hennes fönster. Hon berättar att gäster i öltältet bjudit henne på snus och att dom varit dumma och retat henne.
		Utsikt från Annas fönster över busstorget.

Nästa dag, när man höll på att riva öltältet, var Anna mycket upprörd och vittnen har sett henne "stå och vinka" på balkongen. Man har också sett att hon har hängt i armarna från balkongräckets utsida, vilket utesluter ett krampanfall.

Mer än så har jag inte kunnat få fram, utom att Anna alltid har visat en stor respektlöshet när det gäller balkonger. Kanske det har något med djupseendet att göra??

******

I besparingarnas tidevarv hamnade Anna på sjukhuset i Bollnäs, där personal från Söderhamns sjukhus (som är stängt under sommaren) tog hand om patienterna - som också kom från Söderhamn! Man undrar ju vid sådana tillfällen vari besparingarna består, då både personal och patienter måste fraktas fyra mil till grannkommunen?! Dessutom kunde man vid ett tillfälle räkna överbeläggningen till 33 patienter som låg i sjukhuskorridorerna på dom olika avdelningarna!

Hur som helst placerade jag mig mer eller mindre hos Anna genom att besöka henne i stort sett varje vardag under den tid hon vistades på sjukhuset. Då jag tog över mycket av personalens sysslor delades avdelningen upp i två läger; 'för' respektive 'emot' min vistelse som självintegrerad anhörig på vårdavdelningen. När Anna lämnade sjukhuset sju veckor senare var det endast avdelningssköterskan, med smeknamnet Rachel,  som fortfarande var 'emot'!

******

Första veckan var mycket frustrerande då specialkunskaperna fanns utanför sjukhusregionen och läkarna i Bollnäs hoppades varje dag att få ett svar från Akademiska sjukhuset i Uppsala, dit man skickat röntgenbilderna istället för Anna! Kommentar: Det var väl billigare med porto än med sjuktransport?!
		Här ser man hur plågad Anna är, andra dagen på sjukhuset.

Anna, som ofta säger saker tvärt emot verkliga förhållanden, förvånade sjukhuspersonalen genom att säga:
-Gu´va´de´e´skönt att ligga här och ha det mysigt!
Detta tolkades givetvis felaktigt och gav upphov till kommentarer liknade:
- Med tanke på skadornas omfattning borde hon visa större smärta!

Sex dagar efter olyckan fick man svar från Uppsala och efter ytterligare två dagar (åtta dagar efter olyckan)  inopererades ett Hoffmaninstrument på Anna. Detta otympliga instrument, som Anna kallar för 'pinnarna', blev ett stöd för ritblocket och som avslutning på morgontoaletten putsade hon pinnarna med tvål och vatten.

Ronden, som utgjorde 3-5 läkare och avdelningssköterska, meddelade högtidligen varje dag samma sak:
- Ja Anna, idag hoppas vi få svar från Uppsala.
Anna, plågad av svåra smärtor, blek och darrande med händerna i krampaktigt grepp om sjukhussängens staket, förnekar sig inte och tittar på det manliga överhuvudet och säger:
- Gu va snygg du e!
Där efter kom ronden alltid in till Anna med ett förväntansfullt leende på läpparna.

Eller, när två biträden bäddar Annas säng och pratar med varandra (över huvudet på Anna) om sommaren som kanske äntligen kommer, om alla dofterna och värmen, så utbrister Anna:
- Då e´re´ koskit i hagen!

Efter hand som läget stabiliserades blev Anna den minst sjuka på vårdavdelningen, varför det tog längre och längre tid innan det kom någon när Anna ringt på larmet efter hjälp. Jag hade visserligen erbjudit mig att sköta potthanteringen, men har full förståelse att hon avböjde detta erbjudande.

Då Anna fick laxermedel var marginalerna ganska små att hon skulle kunna vänta någon längre tid på hjälp, varför hon gav mig klartecken att sköta pottan. När jag sedan torkade henne i stjärten för första gången tittade hon mycket förvånad på mig och säger:
- Men du kan ju Butten!
Hon hade helt enkelt trott att jag inte kunde!

Personalen hörde att Anna kallade mig för 'Butten' och med tanke på mina insatser blev jag allmänt kallad för 'Butlern'!

Min självpåtagna uppgift var i första hand att dämpa Annas ångest, så hon inte krampade. Följaktligen återupptog vi vårt gamla rollspel från 80-talet och lyckades faktiskt utöka vår repertoar en hel del under dessa veckor. Jag såg många förvånade ansikten passera i korridoren utanför Annas rum, speciellt då hon pratade med sin katt i telefonen:
- Mjau... mjau, mjau... mjau, mjau, mjau... hej då mjau!

Eller som när hon ringde till någon som fyllde år och sjöng 'ja må hon leva' så det ekade långt ner i sjukhustes alla korridorer.

Jag skall väl tillägga att redan efter en vecka på sjukhuset gav man upp och tilldelade Anna ett alldeles eget rum! Detta beslut var troligtvis baserat mer med hänsyn till närliggande patienter än till Anna  - men tack i alla fall!

Efter 5 veckor på sjukhuset frågade man om Anna kunde vårdas i hemmet? Jag blev först mycket upprörd över denna förfrågan, men efter hand insåg jag att hon får en personligare och därmed kanske bättre omvårdnad i gruppbostaden om kommunen kunde ställa upp med extra resurser som sjuksköterska och nattpersonal. Detta kunde man och efter ytterligare 2 veckor på sjukhuset flyttade Anna hem.

Ann-Mari Wannberg lägger om Annas sår.		Frukost på nyglasad balkong.

Kortis från vardagslivet:

Under Annas sjukperiod i hemmet har vi varit ute och promenerat/rullat i centrala Söderhamn och givetvis har vi mött många människor som förundrat tittat på pinnarna (Hoffmaninstrumentet) och tyckt att det varit lite otäckt. Vid dessa promenader blir Anna mycket exalterad, vinkar och hejar på alla människor hon möter. Efter ett möte med en likasinnad, svarar han vid förfrågan angående Anna:
- Hon verkar lite uppskruvad!

Ombytta roller:

Efter 12 veckor tog man bort pinnarna (Hoffmaninstrumentet) och Anna, som varit duktig med sitt träningsprogram, satte genast igång att gå! Lite knackigt i början och framför många förvånade ansikten firade vi triumfen med att jag placerade mig i rullstolen och hon körde!

Ny kille

När Anna bytte bostad bytte hon även fästman. Anna och hennes nya kille (Anders) har mycket gemensamt när det gäller kromosomuppsättning, arbets- och boendemiljö. Båda verksamma  inom kommunens cafeteriaverksamheter (dagliga verksamheter), men på var sitt håll.

Anders, väl medveten att placeringen i självaste förvaltningshuset gav vissa fördelar, gick en dag några trappor upp till Socialförvaltningen och frågade efter ett papper.

- Vad skall det vara för papper? Frågade kontoristen artigt.
- Ett papper till dagis, svarade Anders.
- Ja-ha, och vad vill du göra med det?
- Jo, Anna och jag skall ha barn till sommaren och då vill vi ställa oss i dagis-kö!

Ytterligare enhetsmått.

När Anna träffade Anders hade hon vid den tidpunkten ganska intensiva spisfobier. Hon måste jämt och ständigt, så fort hon gick förbi en spis, känna på plattorna (om dom var varma eller kalla?). Hon hade även lärt sig att det fanns spisar med två, tre resp fyra plattor.

När jag frågade om han hade en stor lägenhet svarade hon omgående:

- Ja, fyra plattor!

Är du inte riktigt klok?

När Anders en dag träffade en f.d. personal som visste att han fått egen lägenhet med balkong, ställdes frågan:

- Har du balkongen i köket eller i vardagsrummet?

Djup tystnad och en förvånad blick på f.d. personal. Frågan upprepades och svaret var ganska givet:

- Ute!

År 2000

Åren rullar på och Anna är helt återställd efter olyckan, men krampanfallen intensifierades under 1999 varför hon blev omplacerad under dagtid till en lugnare miljö. 

När Anna fyller 27 år 2000, har hon och Anders flyttat till en gemensam lägenhet i anslutning till gruppbostaden. Efter en viss inkörningsperiod tycker jag att dom har löst vissa praktiska sambo-problem på ett föredömligt sätt, bl.a. genom att dela vardagsrummet i två hälfter med var sin soffgrupp och var sin TV. Med tanke på Annas egocentriska läggning har dom även en förvånansvärd klar kvinnlig/manlig rollföredelning. Anna dukar ut kaffekopparna och Anders plockar in i diskmaskinen.

Under inkörningsperioden ringde Anna en dag till mamma Annelie och sa:

- Jag ställer mina saker här och han flyttar dom där, men det är ju ändå jag som bor här!

00000

Bröllop  Om du hoppat hit, börja med år 2000  

Så kom då äntligen dagen vi alla väntat på; Inbjudan till bröllop! Den 26 augusti 2000 gifte sig Anna och Anders i Norrala kyrka. Ceremonin var mycket vacker och brudparet var märkbart tagna av stundens högtid.

Inmarsch		Lite allvarligt spända

Ringen

Välsignelse

Mamma Anneli hade repeterat ceremonin med brudparet, men man kan inte räkna med allt. När prästen välsignade brudparet hakade Anna på gesten och Anders var inte sen att följa efter!

Äntligen klart!

[ Foto utanför kyrkan; Carina Sundström ]

Grattis!

		Namnbyte  Anders har framfört ett önskemål att byta namn från Ljungqvist till Berglund (Anders Berglund?) och Anna vill ibland heta Berglund och ibland Ljungqvist. Hur som helst blev det inget namnbyte vid vigseln, utan man har föreslagit Anna och Anders att "känna in" vad dom verkligen vill heta och under tiden behåller dom sina respektive familjenamn.
Posering med Anders bandytjejer!

Till bords

Anna älskar att hålla tal. Detta visste mamma Anneli och mycket förutseende hade hon  slopat toastmaster vid middagen, så den som önskade säga något knackade i glaset och framförde sitt budskap. Fritt fram alltså!

Efter varje tal kontrade Anna med ett eget tal, som varje gång slutade med orden:

- Skåål och lycka till allihopa!

Kontratalare 1		Kontratalare 2

Dans till orkester

Mamma e trött!

I pausen packade man upp presenter. Nu börjar dagen och kvällen ta ut sin rätt och en viss irritation kunde jag märka hos Anna. Jag gick fram till henne och frågade:
- Hur är det Anna? 
- Mamma e trött!

Lite små-nervöst

Då de båda mödrarna skriftligen inbjudit ett 60-tal gäster, hade även det blivande brudparet i flera månader muntligen bjudit ytterligare en rad gäster, kändes det ganska skönt att det bara kom en "extra" gäst som givetvis fick plats och ett snabbt skrivet placeringskort!

Resumé

Jag kan lugnt påstå att det var en mycket lyckad dag. Högtidligt, otvunget och roligt med mycket värme. En typisk Anna/Anders-tillställning skulle man kunna säga!

Jag kan bara instämma i Annas tal: 

Skåål och lycka till allihopa!

[ Top | Anna, del 1 | Anna, del 3 | Anna, del 4 ]

© Christer Holm
christer-holm@hotmail.se
073 7145048