Förord Lotta

 

Jag har hjälpt Lotta att skriva ner sin berättelse. Den är mycket märklig. Bland annat har hon hört hur läkare diskuterat om man skulle stänga av hennes respirator efter en bilolycka 1975! Hon berättar om sin långa kamp tillbaks till livet. Hon är alltjämt rullstolsbunden. Läser och tänker normalt, men pratar m-y-c-k-e-t l-å-n-g-s-a-m-t och har svårt med rörelser.

Trots sina handikapp har hon försökt leva ett så normalt liv som möjligt och lyckats ganska bra med det. Men det har kostat mycket slit, smärta och tårar.

Senare blir hon våldtagen och dessutom förlorade hon målet i tingsrätten  Hon är inte trodd! Kanske det beror på hennes handikapp och/eller hennes bakgrund. Eller beror det på andra orsaker?? Det är mycket kring rättegången jag inte förstår – bland annat har hennes advokat avrått henne från att överklaga! Mellan raderna (i den f.ö. mycket motsägelsefulla texten) kan man läsa att rätten tycket det är OK till samlag även om kvinnan säger NEJ! För mig framstår ärendet som ett flagrant rättsövergrepp!

I en kvällstidning kunde man läsa hur en samstämmig kör av röster fördömer rättsövergreppet - MEN INGEN GÖR NÅGONTING ÅT DET!

Det är en riktig thriller. Efter våldtäkten får hon hotelser per telefon. Samtalen kommer från telefonkiosker i västra Sverige och från Norge! Enl Lotta är våldtäktsmannen son till en f.d. polis! Dessutom har åklagaren i målet frisläppt förövaren under häktningstiden!

Syftet med berättelsen är följande:

  • Ett dokument som sammanfattar Lottas liv.
  • Sammanfattningen skall även vara det dokument som förhoppningsvis ökar förståelsen hos lomhörda (oförstående) personer för Lottas situation.
  • Ett sätt av många att bearbeta sina trauman.

  Ego Hjälm

 


 

 Lottas berättelse

© 1998 Ego Hjälm

  

Jag är född 1960 och är näst yngst i en syskonskara av åtta barn. Jag vill berätta lite om mitt liv, om mig själv. Om kampen mot döden, bitterheten och kampen för ett rättvist bemötande från samhället.

I början av tonåren bodde jag i en trist liten hälsingeby tillsammans med föräldrar och sex av mina sju syskon. Jag hade två kilometer enbart till skolbussen och tyckte det var skitjobbigt i skolan varför jag skolkade mycket. Min räddning var mina två bästisar och eftersom vi bodde nära varandra var vi tillsammans både dag och natt kan man säga.

Vi åkte ofta till stan, köpte kläder, fikade eller bara tittade. Mest tittade vi på killar. Vi gjorde oss fina och gick på diskotek. Dansade, rökte och började få smak för vuxenlivet. Ofta satt man och kelade med nån kille hela kvällen.

Så en kväll kom han fram till mig. Han med stort H. Visserligen något avvikande beteende, full kanske, men han pratade med mig. Vi träffades allt oftare. Han bodde i stan med sin mamma och syster. Dom var knepiga och lägenheten luktade illa.

Jag skolkade eller simulerade sjuk i skolan, liftade in till stan för att få vara med honom. Att han var äldre spelade ingen roll, jag kände mig så självständig, så vuxen. Skolans kurator ringde hem och sa att H är inte bra för mig, han knarkar! Följaktligen fick jag utegångsförbud som jag trotsade varje kväll genom att smita ut när dom andra hade somnat.

För att slippa allt tjat flyttade jag mer eller mindre hem till H. Jag trodde blint på honom. Jag var trots allt ganska ovetande om vad han höll på med. Ofarligt sa han – spännande tyckte jag. Stal gjorde han och jag gjorde lika dant. Att ljuga blev vardagsrutin. Vi måste ofta smita undan, annars kom mamma eller polisen och hämtade mig. Efter ett år slutade vårt förhållande med att jag placerades i ett fosterhem i Dalarna.

Den 9 aug 1975 åkte vi sju personer i en amazon sex mil till ett ställe för att dansa. Senare på natten, när vi kommit åter till min fosterby, hämtade vi en flicka som hade utegångsförbud. Hon klättrade ut genom fönstret iklädd morgonrock över kläderna. Vi åkte genom byn några gånger och sedan full fart ut på en raksträcka. Därefter är allt svart. 

 

Mörker. Rädd. Svart tunnel som aldrig tar slut. Mycket rädd! Jag hör röster…Det är nog ingen idé… Vad betyder det?… Det är lika bra att stänga av respiratorn… Jag förstår inte?!

 

Efter sex månader kom ljuset åter. Rummet var ett virrvarr av intryck som snurrade runt, runt, men efter hand stannade det och jag kunde börja fästa blicken på enskilda föremål. Främmande miljö! Främmande människor! Ord! Jag förstår ord, men ändå inte! Vad har hänt? Vem är jag? Jag känner inte någon! Jo, där är mamma! Vita rockar säger att jag måste kissa! Vadå kissa? Jag kan inte, jag känner ingenting! Musik! Jag hör musik. Jag blir glad av musik!

Ord, jag börjar förstå ord mer och mer, men det är något fel! JAG KAN INTE PRATA!! Jag förstår vad dom säger, men jag kan inte säga något tillbaks. Tänka sig! Av all kunskap inom sjukhusets väggar var det mamma som föreslog att jag skulle få en pektavla. På så sätt förstod läkarna att min hjärna var aktiv och jag kunde så smått börja kommunicera med omvärlden genom att peka.

Så började träningen. Träna att sitta, att äta, tala, kissa – jag måste träna allt! Sitträningen var hemskt jobbig då jag, trots mina 34 kg, var stel och tung i kroppen. Ont som fan och dum kände jag mig, där jag satt som en påse nötter ända tills personalen kom och ändrade ställning på mig.

Långvården på sjukhuset blev mitt hem. Träna, slita, gråta, rond, besök, smärta, trött, tvättas, hjälp med kläder, hjälp med allt. Detta var min vardag som helgdag. En fruktansvärt slitsam tillvaro med långa dagar som blev till veckor, månader och år! Det gick långsamt framåt och många komplikationer tillstötte med flera operationer som följd.

Smärtsamma minnen började komma tillbaks, då personer i min närhet pratade om olyckan. Jag har efter hand förstått att flickan i morgonrock dog och dom andra i bilen klarade sig utan några allvarligare fysiska skador.

Arton månader efter olyckan började talet komma tillbaks och det var svårt. Till en början fick jag endast fram stönande ljud som ’Åh’ och ’Mmm’. Kroppen och pektavlan blev mina verktyg och jag blev väldigt bra på charader. Det var mycket frustrerande när orden började komma, som en gång när jag försökte förklara att jag ville ’du-sa’ och ingen fattade att jag ville duscha! Det slutade ofta med att jag var skitförbannad och grät!

Så småningom fick jag permission för att besöka föräldrahemmet. Det var mycket påfrestande med många ansikten och prat, varför det till en början blev korta besök var fjortonde dag. Sjukhuset hade blivit min trygghet och det tog mycket lång tid innan jag vågade övernatta i föräldrahemmet igen.

1978, efter 3 år på sjukhus, kom jag till Bernadotthemmet utanför Uppsala. I en närbelägen skola gick jag om årskurs 9 som jag hade missat. Därefter blev det två år på folkhögskola i Skinnskatteberg.

1982 fick jag egen lägenhet i min hemkommun. Trots att jag hade hemhjälp morgon, middag och kväll kände jag mig väldig ensam. Men livet rullade på och jag kan verkligen säga rulla, då jag tillbringar mitt vakna liv mestadels i en rullstol. Det rullade på i form av träning. Träna gå, styrka, balans, rörelse, koordination, muskel, förflyttning, bassäng, töjningar, och så vidare.

Jag vet inte om ensamhetskänslan var en bidragande orsak till att jag gifte mig 1984? Jag hann bland annat att pröva ett kontorsarbete med lättare uppgifter och dessutom två år på Bollnäs folkhögskola innan skilsmässan!

En gång i tiden önskade jag bli ridlärare, varför det var ganska naturligt att jag 1987 fick börja jobba på en ridskola. Först med praktiska uppgifter som sopa, rykta och smörja seldon. Sedan iordningställdes ett litet kontor åt mig där jag kunde arbeta med assistenthjälp. Jag fick även tillfälle att rida, vilket jag hela tiden fortsatt att göra. Min kropp och jag är inte riktigt sams över rörelserna, men det går ganska hyfsat ändå.

När rehabiliteringsarbetet påbörjades hoppades jag varje dag på ett under. Två under har skett sedan dess. Det första kom 1990 – det blev en dotter, och det andra kom 1993 – det blev en son! Det var nämligen så, att läkarna hade redan 1976 sagt att jag inte kunde få barn! Men, med min obstinata läggning har jag ju en gång trotsat döden och varför skulle jag inte heller kunna trotsa läkarvetenskapen?!

Barnens far och jag gifte oss aldrig, men vi bodde ihop i närmare 10 år. Vi hade det väl som folk har mest, med alla vardagsproblem och slit. Jag kan inte påstå att mitt handikapp orsakade vår separation, snarare kände jag mig överbeskyddad, inlåst i en bur utan egen vilja! Ingen frihet! Våra respektive bekantskapskretsar gick inte ihop! Jag fick till exempel aldrig gå ut utan sällskap! Detta är inte jag. Jag måste få röra mig – även om jag sitter i en rullstol!

*****

Efter olyckan har jag hela tiden hållit kontakt med mina vänner i Dalarna och jag brukar då och då åka dit och hälsa på. Så gjorde jag även i juni 1997 och då händer olycka nr 2!

Jag väntade på hotellet. Min vän kom inte. Jag fick hjälp upp på rummet av en man från baren som jag inte pratat med, dock hade jag pratat med hans kompis. Han var märkbart störd och jag blev rädd. Han våldförde sig på mig och jag kunde inte, vågade inte, göra något som skulle kunna förarga honom. För första gången efter olyckan var jag dödligt rädd! Jag vågade inte röra mig - vilket jag inte heller kunde! Höll tyst! Det enda jag fick fram var ett ’Aj’! Han fortsatte. Jag började blöda! Jag hoppades att jag skulle svimma! Han avbröt. Han kom tillbaks! Fruktansvärt! Jag låg på rygg, han böjde min förlamade ben övar sina axlar. Jag blödde ännu mer! Ont! Kaos! Hjälp! Jag är lika hjälplös som efter olyckan 1975! Sluta! Önskade åter att jag skulle svimma! Men det är han, som är full, som svimmar/somnar!

Plågor! Ångest! Förtvivlan! Hur skall jag göra? Hur skall jag bete mig? Lokalbefolkningen säger: ’Låt vara’, andra säger: ’Låt inte vara’! Ingen i näromgivningen tar hänsyn till mig!! Alla tänker på sitt – ingen på mig! Anmäl inte! Anmäl! Vad är det fråga om?? Vad är det jag skall anmäla?? Vem?? Vad??

Sedan börjar häxprocessen!

Efter två dygn i häktet, släppte den lokale åklagren den misstänkte på fri fot! Regionåklagaren omprövade ärendet och häktade den misstäkte på nytt och förundersökningen ledde till åtal - men med ett svidande nederlag för mig!

Rättegången utföll enl tingsrättsprotokollet:

  1. Åtalet lämnas utan bifall.
  2. Lottas anspråk lämnas utan bifall.
  3. Förövarens advokat tillerkänns en ersättning om 76.915:-kr.
  4. Lottas advokat tillerkänns en ersättning om 48.192:-kr.
  5. Kostnaderna för offentlig försvarare skall stanna på staten.
  6. Förövren tillerkänns en ersättning av allmänna medel för sina kostnader avseende bevisning med 1.200:- kr.

Efter rättegången har Falukuriren tagit kontakt med förövarens försvarsadvokat som hotat med repressalier om man skriver något negativt om hans klient!!

Min advokat råder mig att inte överklaga!

Vad jag förstått av domslutet så har jag förlorat målet för jag inte var kapabel att säga nej och att jag inte kunde göra motstånd! Men detta ger ju upphov till en rad frågor enl följande:

  • Hade utslaget blivit annorlunda om jag kunnat tala så folk orkar lyssna?
  • Hade utslaget blivit annorlunda om rättegången hållits på annan plats än grannkommunen?
  • Om rätten säger att jag uppmuntrat honom - ger det honom rätt att gå mot min vilja??
  • Varför blev jag inte trodd i något avseende?
  • Varför blev han trodd i alla avseenden?

Enbart trovärdigheten är märklig. Jag blev inte trodd i något avseende, medan förövaren blev trodd i alla avseenden trots att han bevisligen ljög i rätten! Till exempel trodde rätten att han inte var berusad efter en sväng i öltält och sedan sex starköl på hotellet!? Varför tror man inte på mig? Har det något att göra med min bakgrund (fosterhem 1975), eller att jag inte kan uttrycka mig så dom orkar lyssna – förstå??

Eller kanske andra ord kan ge mig svaret ang utfallet, ord som:

  • Nepotism
  • Rättsövergrepp
  • Korruption
  • Inkompetens
  • Rädsla

*****

Man hör ofta att alla människor har lika värde, att alla människor skall bedömas lika. Speciellt i Sverige skall vi vara så bra på att bedöma människor lika. Så är det inte - det är bara skitsnack!

Jag vet inte alls hur jag skall orka fortsätta…..??

 

Lotta

[ Tillbaka ]


© Christer Holm
christer-holm@
hotmail.se
073 7145048