Dagbok år 2002
Onsdag 8/5
Vi kliver upp mitt i natten. Lasse Pi ringer på dörren prick
klockan fyra. Vi packar in Annas och mina saker i FS:s minibuss. Det är gott om
plats. Den stora spånsugen lastade Lasse redan igår. Vi hämtar Anders och
Ulla. Ulla har slagit in videoapparaten i fint papper och knutit ett vackert
snöre runt om. Det blir en bra present till barnhemmet. Teta står redo och nu
är det bara Ulla B och Sandra som ska hämtas ute i Östanbo. Som beräknat
kommer vi i väg halv fem.Nu börjar vår resa. En resa som inte är så lång geografiskt
sett men en resa som på något vis sträcker sig tillbaka i tiden.
Vi åker till Lettland.
I Tallskogen rastar vi och kommer så småningom fram till
Kapellskär. Så är vi ombord på färjan. Solen strålar från en klarblå
himmel. Vattnet är blankt. Vi lägger beslag på åtta vilstolar som vi har som
bas under den 10 timmar långa resan över Östersjön.
M/S KRISTINA BALTICA är inte stor, men här finns både Tax
Free, en bar, ett café och en restaurang. En tremannaorkester underhåller.
Överfarten är lugn och solen brinner i våra ansikten. Vi
slumrar i vilstolarna, fikar, äter och tycker att det inte alls är så
tröttsamt att åka dagtid. 20.00 anländer vi till Paldiski. Den estländska
tullen är nitisk och knarkhundarna har tydligen fått upp flera spår. Många
bilar gås igenom. Eftersom man inte får åka iland med mer än fem passagerare
får Teta, Ulla Bäckström och Sandra vänta på ett ställe medan vi andra
sitter kvar i bussen. Väntan blir lång. Först vid tio-snåret kommer vi iväg
och färden går mot Ainazi, den första staden strax innanför lettiska
gränsen. Hit anländer vi klockan ett på natten, rejält mörbultade efter en
lång resa på grusiga och guppiga vägar. Sandras syster Visma möter vid
gränsen. Motellet som är snyggt, rent och modernt uppväger mer än väl den
besvärliga resan. Te och piroger och sedan bums i säng.
|
Teta, Ulla, Sandra och Ulla njuter av
båtresan
Anita, Lasse och Teta |
Torsdag 9/5
Jag är morgonpigg och förväntansfull. Duschar och tar en
liten promenad. En efter en dyker mina medresenärer upp. Vi äter frukost i
världens minsta frukostmatsal. Lasse och jag har städat i bussen, tankat och
tvättat bilrutor.
Sjukhuset ligger centralt i byn. Att det kallas sjukhus har jag
lite svårt att förstå. Jag har många gånger undrat var de gravt
handikappade barnen finns. Kommer jag att få svar på min fråga nu? Vi stannar
vid ett stort och nergånget hus med galler för fönstren. På trappan står
doktor Ilona. Hon är någonstans mellan 35 och 40 år, iklädd kortkort kjol,
glänsande strumpor och mycket högklackade skor. Över kläderna bär hon en
lika kortkort läkarrock.
Hon berättar att hon är ensamstående med en 16-årig son. Att
hon har bil, en månadslön på ca. 3000 kronor och att hon har ständig jour. I
sitt sällskap har hon en äldre, delvis tandlös kvinna med snälla ögon.
Kvinnan har arbetat 42 år på institutionen. När vi har hälsat förs vi in i
de mörka korridorerna där korkmattorna är lagade otaliga gånger och
väggarna i ett skriande behov av målning. Det första man lägger märke till
är kisslukten som genomsyrar hela huset. Ilona tar oss till en samlingssal med
rader av stolar och ett piano längs ena långväggen. Hon berättar och Sandra
tolkar.
|
Doktor Ilona hälsar välkommen
|
På institutionen bor idag 82 barn med grava
utvecklingsstörningar. Två tredjedelar är pojkar. Här arbetar ca. 50
personer. Ekonomi är hårt ansträngd. Staten betalar ungefär fem Lat (80:-)
per barn och dag. Pengar som ska räcka till ALLT. Och då menar jag allt,
lärarnas löner, mat, kläder, uppvärmning, underhåll och inte minst
mediciner som är en stor post. För en tid sedan rasade en del av taket i
köket in. Då först gick staten in och reparerade den delen.
500 barn från hela Lettland står i kö för att komma hit, men
"sjukhuset" har inga möjligheter att ta emot fler. Någon
undervisning i egentlig mening finns inte. Ett av barnen, en pojke går i
normalskolan i Ainazi.
På vår fråga vilka diagnoser barnen har, svarar Ilona
epilepsi och barnscitzofreni. Många av barnen har ett stort behov av lugnande
mediciner. Särskilt tydligt blir det på vintern då barnen inte kan vistas
utomhus.
Vi blir bjudna på kaffe, kakor och karameller i ett rum där
det även finns en sorts hage fylld med bollar i olika färger. Så blir det
rundvandring i huset och vi blir förvånade över ett modernt badrum där man
till och med har installerat ett bubbelbadkar. Överallt är det låst. Ilona
skramlar med en stor nyckelknippa. Hon berättar att hon varit i Sverige och
blivit inspirerad över vårt sätt att behandla utvecklingsstörda. Viljan är
nog så god och kärleken till barnen finns, men det är bristen på resurser
som gör att dessa barn lever ett så begränsat liv.
|
Så här såg tvättstugan ut. Vi reste
hem och fick pengar av Odd Fellow.
Nu tvättar man i nya maskiner |
Vi får se sovsalarna, där sängarna är oklanderligt bäddade.
I ett rum räknar vi till 19 stycken. Hur man överhuvudtaget får plats att
bädda är en gåta. Kisslukten hänger tung. Förutom sovrummen finns en rad
"uppehållsrum" där barnen äter. Några lekrum ser vi inte. Liksom
barnen i Dzelzava får man mat fyra gånger om dagen. Så småningom förs vi
till ett rum där de mest handikappade barnen finns. I rummet befinner sig 8
pojkar tillsammans med sin vårdare. Några sitter tätt tillsammans på en
träbänk, som om de söker tröst hos varandra. De dunkar huvudena mot väggen.
I ett hörn sitter en pojke med stora avskavda fläckar i huvudet. På golvet en
halvstor pojke. Jag går ner på knä bredvid honom, tar hans hand och säger
ett av de få ord jag kan. "Svejki"(hej). Han tittar upp och svarar
"Svejki". En liten pojke ligger som ett knyte på en av sängarna.
Bara att tänka på barnen i det här rummet på institutionen i Ajnazi gör
ont. Jag är i början av min resa och vet att om jag släpper efter för den
smärtan kan jag inte göra någonting för att underlätta för dom. Jag biter
ihop och vi går vidare ut i den stora inhägnade parken som hör till
institutionen. Solen strålar och det är skönt att komma ut och andas frisk
luft. Frukt och bärträd står i full blom. Överallt ser vi barn. Några
pojkar arbetar med att rensa i rabatterna. Till huset hör en liten trädgård,
där man odlar grönsaker för att dryga ut matkostnaderna. Några barn tittar
nyfiket på oss. En del är modiga och närmar sig. En fattar tag i Annas hand
och följer med en bit, men blir bortmotad av någon ur personalen.
|
Pojke i säng
|
I parken har
man byggt upp några vindskydd som ser ut som stora marknadstält i trä. Här
håller flera av barnen till. Vi gör en omväg runt ett av vindskydden eftersom
vi inte tillåts gå där. Ilona berättar att där finns en flicka som är
mycket aggressiv och som försöker att strypa folk. Många av barnen ser ut att
ha autistiska drag. De verkar inte lägga märke till främlingarna. De flesta
har fått sina skador genom föräldrarnas alkoholmissbruk eller genom
förlossningsskador. Det finns ett behov av rullstolar. Vi ser endast ett barn i
rullstol. Jag tänker på barnen i det låsta rummet. Att de skulle må bra av
att komma ut i friska luften, men att det naturligtvis är för tungt för
personalen att bära ut dom.
Lasse och Anders går in i pannrummet som ligger i ett stort hus
på gården. Värmepannan eldas med ved och liknar mest ett antikt
museiföremål. En pojke kommer springande och ropar något på lettiska till
Ilona. Jag frågar Sandra vad han säger. "Min sol, min sol!" Det är
vad han kallar Ilona. Svaret gläder mig.
Vi tittar in i tvättstugan där ett par kvinnor i förkläden
och stora stövlar tvättar i två gamla tvättmaskiner, där vattnet läcker
som ur ett såll. Hur här ser ut på vintern vågar vi inte tänka på.
I köket håller man på att förbereda maten. Köttfärslimpa
och potatis. Potatisen är skalad och jag frågar hur de skalar all denna
potatis. Svaret är med kniv. Jag springer ut till bussen och hämtar två av
potatisskalarna som jag tagit med till "vårt" barnhem i Dzelzava.
Kökstanterna provar förtjust.
|
Barnen i Ainazi hade en härlig utemiljö |
Vi åker vidare mot Madona. Vi stannar och dricker kaffe på en
vägkrog. När vi väl kommer fram till Madona checkar vi in på stans enda
hotell. Skolan har pressat priset för oss. Det är svårt att förstå att för
tre nätter behöver vi bara betala strax under tvåhundra kronor. Vi packar ur
våra privata saker och samlas igen för att åka ut till internatskolan i
Dzelzava, en resa på ca. 20 kilometer.
Vi är väntade. Barnen har tillverkat färgglada pappersblommor
som är nerstuckna i rabatten utanför skolans entré. Anita, Aina, Aria och
flera av lärarna på skolan kommer ut på trappan och möter oss. Ungdomarna
väntar oss med blommor i händerna. Ur buketterna sticker konstfullt
arrangerade pappersfjärilar fram. Det blir ett glatt återseende och många
varma och härliga kramar. Och så naturligtvis kaffe och lettiska bakelser. Vi
överlämnar våra gåvor, bland annat en videoapparat. Anders som är
slöjdlärare får genast kontakt med kollegan Ivars.
|
Vi kommer sent så det blir Godnatt
första kvällen |
En viktig present som vi
har med är spånsugen, som vi hoppas ska förbättra arbetsmiljön för
eleverna på slöjden. Under tiden som Anders och Ivars packar upp går vi andra
runt och tittar på skolans lokaler. Vi går även upp i sovsalarna och det är
underbart att träffa de yngsta barnen som gått och lagt sig. Ieva skriker
högt av förtjusning när vi kommer in. Hon är en liten pigg flicka med Dawns
Syndrom. I sängen mittemot ligger en lite större flicka som saknar
framtänder. Kanske kan vi hjälpa till så att hon får tandvård? Jag blir
glad när jag ser en lärare sitta med de mindre barnen och läsa godnatt-sagor.
När vi åker tillbaka till Madona och hotellet är vi mycket
trötta, men nöjda
|
Vi har köpt en spånsug |
Fredag 10/5
Några timmar på stan. Besök på marknaden. Lasse Pi och jag
fixar korv och bröd. Vi är stolta över att klara oss utan tolk och det blir
en hel del fniss och uppståndelse i affären när vi handlar 300 stycken
korvar. Fyra unga lettiska flickor hjälper oss att packa korven. Grillkol och
tändvätska köper vi på macken. Sedan ger vi oss av till skolan för att äta
lunch. Den här helgen är det mors dag och barnen har övat in ett program av
sånger och dans. Innan föreställningen börjar får jag syn på Ineze som jag
känner igen från mitt förra besök. Hon ger mig en teckning och en vas som
hon tillverkat av ett glas och silvrigt papper. Hon blir glad över att jag
känner igen henne och att jag berättar att jag har foton på henne hemma i
Sverige. Så går vi upp i gymnastiksalen, där barnen uppträder för en
fullsatt publik. Långt ifrån alla får en sittplats. Många föräldrar har
kommit. Men vi förstår att några barn saknar sina. De gråter av besvikelse.
Föreställningen tar två timmar och vi njuter av att se skolans ALLA barn
uppträda med sång och dans. Med stor fantasi har man sytt dräkter. En klass
uppträder i Domus Fotbollsskolas T-shirts. En liten pojke har en svart tröja
med texten Strömmingsmaran på. Varje klass visar upp sina färdigheter
tillsammans med sina lärare. Rektor Anita måste gå ifrån för att hinna med
att mjölka både sin egen och sin mors kor.
|
Jo då. Våra kläder kommer fram |
Efter uppvisningen grillar vi korv.
Vi trivs och återknyter vänskapen med barnen. De vill spela och leka med oss.
Vi kastar boll och Anders tar fram Kubbspelet som han har gjort. Vi spelar
tillsammans med barnen och deras idrottslärare. Det blir en hel del
diskussioner kring vilka regler som gäller för Kubbspel. Alla har roligt. Hela
tiden cirklar lilla Ineze runt mig. Hon har vuxit sedan sist. När jag går för
att leta toaletten följer hon efter och smyger sin hand in i min. Jag kan inte
låta bli att känna lite extra för denna flicka som så uppenbart söker
kontakt och närhet.
Vi hinner också med en promenad till begravningsplatsen. För
mig har det blivit en vana att gå hit. Vi går länge och läser på
gravstenarna och förundras över hur många som dött unga. En vanlig
dödsorsak är sjukdomar, olyckor och till och med förfrysningar, allt orsakade
av det utbredda alkoholmissbruket. Medelåldern för män är 60 år, upplyser
oss Aina som går med oss på begravningsplatsen.
Personalen har en överraskning åt oss. Vi lämnar skolan i en
karavan bestående av vår minibuss, skolans minibuss och ett antal privata
bilar. Rakt in i skogen på små grusiga vägar bär det av. Efter ett antal
felåkningar kommer vi fram till en sjö. Här ligger ett stort trähus, i vars
stora rum det är vackert dukat till fest. Snittar med korv och kött och
grönsaker. Öl och vatten, kakor och det goda lettiska brödet.
|
Vi har skapat en tradition. Det ska
grillas |
Här finns också en stor vedeldad bastu. Herrarna börjar. Det
är den 11 maj och vi badar nakna i en insjö mitt i Lettland. Bastun är det
mysigaste jag har varit med om. Vi sitter en lång stund och värmer oss. Blir
grundligt piskade med björkriskor av Aria. Därefter fort ner i vattnet. Det
är förvånansvärt varmt så här tidigt på sommaren. Så in i bastun igen,
där vi blir tillsagda att gnida in oss med grovsalt. Det svider skönt och
huden är blossande röd när vi än en gång hoppar i vattnet. Det här
speciella bastubadet avslutas med att vi smörjer in oss med honung för att
därefter duscha och njuta av en hud som känns babymjuk.
|
|
Lördag 11/5
På förmiddagen går några av oss i affärerna i Madona. Det
är inte alltid lätt att veta vad som är en affär eftersom här saknas de
stora skyltfönster som vi är vana vid. En diskret port i ett hus kan mycket
väl leda till en stor affär med ett utbud av en salig blandning av kläder,
husgeråd och matvaror. Teta, Ulla och Sandra besöker pastor Gundars i
baptistkyrkan och etablerar en värdefull kontakt för framtiden.
Vi äter lunch tillsammans med barnen på skolan. Så är det
dags för en utflykt. Först tittar vi på slottet i Cesvaine, som numera är
omgjort till en skola. Därefter bär det av till Braki, en resa på fyra mil.
Där besöker vi Rudolfa Blaumanas hem. Blaumana var en stor författare i
Lettland och bodde mycket naturskönt på en gård på landet. Guiden som visar
oss runt bor med sin familj i ett intilliggande hus och är mycket kunnig. Vid
en stor sten som blixten har kluvit mitt itu stannar vi och uppmanas lägga
händerna på den. På så sätt kommer vi att få evig hälsa. Personalen från
skolan har packat matsäck som vi avnjuter i gröngräset tillsammans med årets
första mygg. Vi återvänder till Madona, där vi går ut och äter en
jättegod middag tillsammans med personalen. Vid hotellet skiljs vi för denna
gång till tonerna av "Vem kan segla förutan vid", som är vår
avskedssång.
|
Rudolfa Blaumana |
Söndag 12/5
Redan klockan nio på morgonen ger vi oss av mot Paldiski och
färjan som avgår 21.00. Att vara ute i god tid är ett måste, med tanke på
dåliga vägar och eventuella tullkrångel. Vi gör några stopp efter vägen
och besöker bland annat en marknad. Men eftersom det är mors dag är det bara
ett fåtal stånd öppna. Att göra sig av med de pengar vi har kvar visar sig
omöjligt så vi tvingas växla tillbaka till svenska kronor. Vid gränsen
möter Sandras syster Visma med dotter. Visma arbetar i tullen och på så vis
åker vi gräddfilen ut ur Lettland denna gång. Men i stället är den estniska
tullen så mycket mer nitisk. Här upptäcks att datumet har gått ut för vår
bilförsäkring. Anders reder upp situationen med charm och 175 kronor.
Estland är en genomfartsträcka och trots en del trassel vid
färjan är vi slutligen på väg hem igen.
Anita Eriksson |
Anna med glada flickor |
Vi som reste: Anita, Sandra, Lasse Pi, Teta, Ulla B, Anna, Ulla Q och Anders.
|