Landsbygden breder ut sig i sprakande höstdräkt. Den sista biten reser vi längs vägar kantade av äppelträd. För den som har lust är det bara att förse sig.

Det är mörkt när vi anländer till skolan i Dzelzava. I 35 timmar har vi varit på väg.

Den gula, tjugoåriga, men pålitliga Mercedesbussen har passerat tre tullar. Vi har kommit i kontakt med öststatsbyråkrati och fått känna på hur det är att vänta på nödvändiga stämplar.

Bussen är fullastad. Kartonger, påsar och säckar med kläder, skor och leksaker trängs med en begagnad tvättmaskin och tre rullstolar.

Fyra, för dagen uppklädda och välkammade barn väntar i skolans entré. Vi får varsin bukett blommor. Rektor Anita Dadzke för oss till ett rum, där 23 lärare står uppradade efter väggarna. Ett bord är dukat med kaffe, bröd, uppskuret kött, lettisk sallad och frestande godbitar. Musikläraren har riggat upp en keybord. Snart är sången och musiken igång. För mig, som varit här innan, blir det återseendets glädje och de andra blir märkbart berörda av det varma välkomnandet vi får.

*

Tidigt nästa morgon, tömmer vi, tillsammans med några av lärarna och de större pojkarna, bussen. 20 kubikmeter lastas av och vi gläds åt vetskapen att det under morgondagen kommer en långtradare med lika mycket. Lasse Pi pumpar fotbollar.

Klockan 11 bär det av till ett närliggande daghem. Barnen på "vår" skola är mellan 7 och 18 år och eftersom vi även får in kläder för små barn, har vi bett om att få göra detta besök.

På daghemmet finns en avdelning för små barn och en för lite äldre. Barnen ser välmående ut. Snart befinner vi oss mitt i högen av sjungande och dansande barn. Här råder stor ordning och allt verkar trivsamt. Vi guidas runt och ser att det, trots knappa resurser, arbetas med stor värme och pedagogisk omsorg. Daghemmet bjuder på en trerätters lunch och föreståndaren berättar att dessa barn i första hand inte är i behov av kläder och skor. Däremot är lekmaterialet gammalt och slitet och i stort behov av att bytas ut.

*

Vi har även bett om att få besöka ett servicehem för äldre. Vi delar upp oss. Några åker med Jaanis, skolans chaufför och allt-i-allo, medan Ann-Christine, Göran och jag stannar på "vår" skola. När besökarna återkommer från servicehemmet berättar de att där bara bodde fyra personer trots att här fanns 15 platser. Hemmet var mycket gammalt och nedslitet. Värme hölls genom att elda i stora kakelugnar och maten tillreddes på vedspis. Det fanns ett behov av varma ytterkläder och pengar till att restaurera hygienutrymmena. I stort verkade de gamla ha det ganska bra.. Vi förstår att i det här landet lever gamla kvar med sina barn och att det endast är i undantagsfall man bor i någon form av institution.

*

Vi hälsar på i några av klasserna. Liga, en pigg, åttaårig flicka med Downs Syndrom och lilla söta Ieva hoppar upp och ner och pladdrar förtjust när vi kommer in i klassrummet. Vi fotograferar och kramas. Ann-Christine står med ens med famnen full av charmiga småflickor.

Det är dags att träffa Agnes igen. Hon är det barn vi kanske mest kommer ihåg från vårt förra besök. Agnes är född med en CP-skada och kan inte gå. Hon körs omkring på en rullator. Hon ligger och gråter på en säng i ett undersökningsrum. Hon gråter för att hon ska få en spruta. Hennes pappa är där för att träffa oss. Han är ivrig att höra om vi har några nyheter från svenska läkare. Förra gången skickade han med Agnes senaste röntgenbilder och bad oss kontakta någon svensk läkare titta på bilderna för ett utlåtande. Han har stora förväntningar. Under en månad har Agnes gått igenom fem olika operationer i Riga. Agnes pappa säger att hon blivit sämre efter operationerna och nu helt mist förmågan att gå. Jag sätter mig på sängen bredvid Agnes. Hon blir glad att se oss. Ännu gladare blir hon när Ann-Christine överlämnar ett specialhjälpmedel för att plocka upp saker från golvet. Jag kastar ett hopknycklat papper och Agnes plockar upp. Tänk, att själv kunna ta upp tappade saker!

Vi har tagit med en rullstol. Det är inte vad Agnes pappa tänkt sig. Han vill att Agnes ska kunna gå. Det är svårt för honom att acceptera handikappet och han vill att Agnes ska gåträna. Agnes får visa hur hon gör när hon "går". Hon släpar sig fram med hjälp av rullatorn. Det går sakta och osäkert. Anna-Stina, som är arbetsterapeut förklarar att Agnes bör gåträna, men att det är lika viktigt för henne att vara aktiv. Pappan tycker inte om rullstolen. Stämningen blir ganska upprörd. I det lilla rummet befinner sig fyra barn med olika handikapp, flera personer ur personalen och vi besökare. Vi lämnar Anna-Stina att med hjälp av vår tolk Sandra, prata med Agnes pappa. Efter en liten stund kommer Agnes utrullandes ur rummet. Hon har genast lärt sig tekniken. Jag tycker mig se en glad, stolt och mycket söt flicka som för första gången förflyttar sig själv.

*

Anna-Stina förälskar sig i Andzejs, en liten pojke, även han med en CP-skada. Han är ny på skolan och sitter i en gammal barnvagn. Han kan knappt använda händerna, men har det mest bedårande leende. Han är så liten att inte någon av de tre rullstolarna vi tagit med passar. Anna-Stina, som är utrustad med skiftnyckel och måttband, mäter och ser beslutsam ut.

*

Ann-Christine, Göran och Lasse Pi hälsar på i skolans träslöjdsal. Här får de större pojkarna sin yrkesutbildning. De har få maskiner som dessutom är i dåligt skick. Flera av dem är från tiden mellan första och andra världskriget.

Tiden är knapp. Vi har bråttom att hinna till barnens konsert. Jag kan inte låta bli att känna glädje när jag ser Agnes i sin nya rullstol. Överallt är det barn. De tittar nyfiket på oss, ler och säger ett av de få ord vi lärt oss: svejki, hej!

Jag lägger märke till att några av de dansande flickorna har "slöjor" uppträdda på armarna gjorda av klippta kassetttband! Uppfinningsrikt och dekorativt. Man sjunger, dansar och deklamerar på temat "höst". Att vi inte förstår språket gör inte så mycket. Vi ser stoltheten och glädjen.

*

Nu plockas klotgrillarna, som vi köpte förra gången, fram och vi grillar korv. Vi har även med smakprover på svenskt hårt bröd, som äts med Kalles kaviar.

Var och en av oss får en påse fylld med ekollon. Det är "pengar", för vilka vi ska handla vid de olika stånd, som barnen gjort i ordning. Här finns mycket att välja mellan. Inga köpsaker, utan allt är hämtat från naturen eller trädgården. Dekorerade pumpor, armband av rosenbönor, och halsband av olika fröer. Jag tänker att vi i Sverige har mycket att lära. En liten pojke skänker oss den största jättepumpa jag någonsin sett. Den väger 38 kilo och två karlar bär in den i vår tomma buss. Som betalning vill han att vi sänder honom ett av de foton vi tar på pumpan och honom. Det lovar vi.

Det är så många barn. Skolan är avpassat för 125 stycken. De är 168. Det är svårt att urskilja någon särskild. En liten flicka är envis. Hon finns hela tiden vid vår sida. Så fort våra ögon möts, ler hon stort. När jag står bland barnen känner jag hennes lilla hand stryka över min mjuka fleccetröja. När jag går några steg går hon bredvid och en kall hand smyger in i min.

Eva och jag tar en promenad. Några tonårsflickor följer oss. De viskar en stund innan en av dem kliver fram och säger: I love you!

En av dem tar av sig sitt enda smycke, ett halsband i silver och vill ge Eva. Plötsligt börjar en av dem gråta. Jag kramar om henne och snart gråter vi allihop. Vi skulle så gärna vilja prata med dem, men vi förstår att de vill att vi ska stanna längre.

*

Ann-Christine och Eva har köpt vaxdukar. Vi har frågat om vi får liva upp de tråkiga masonitskiveborden i matsalen. Det får vi. Göran och Lasse Pi arbetar sig svettiga med att mäta, klippa och med häftpistol fästa vaxdukarna. Matsalen har fått ett litet, men dock märkbart lyft.

Arija, som kan lite engelska, följer oss runt i internatet. De flesta barnen bor i fyrbädds-rum, men eftersom det är överbeläggning finns det rum för ända upp till åtta barn. Säng vid säng, oklanderligt bäddade. Rummen är välstädade. Varje barn har en liten, liten garderob för sina få ägodelar. Vi ser inga extra kläder. Barnen verkar ha det de står och går i. Vi tittar in i hygienutrymmena. Toaletterna ligger på rad. Helt öppna för insyn. Duschrummet är kalt och ogästvänligt. Jag noterar att vi måste skaffa några färgglada duschförhängen, både för trevnad och personlig integritets skull.

*

Gästfriheten är stor. Vi bjuds på middag i skolans matsal. Kycklingklubba, potatis och grönsaker. Mycket mat och gott. Barnen har ätit samma mat tidigare och äter nu sitt sena kvällsmål. Sallad och grovt, svart bröd med te. Matkostnaden för varje barn är ungefär en Lat (16 kronor) om dagen. De får frukost, lunch, middag och ett sent kvällsmål. Det är skönt att se att de inte behöver vara hungriga. Alla hjälper till enligt ett schema. Fyra halvstora pojkar skalar potatis och jag lägger på minnet att skaffa potatisskalare eller lämpligare knivar.

Efter middagen samlas vi i ett lärarrum och vi bjuder svenskt på varm saftglögg, pepparkakor, hårt bröd och Kalles kaviar. De bjuder på kaffe och bakverk. Vårt hårdbröd ser ganska torftigt ut bland praktfulla, färgglada lettiska bakelser.

Vi har gjort en lång resa. Alltför kort tid blev det tillsammans med barnen och personalen.

När vi skiljs lämnar vi en bit av våra hjärtan. Det oroar oss inte.

Vi kommer tillbaka!

Anita Eriksson