De har väntat på oss. Resan har tagit mycket längre tid
än vi beräknat. Vägarna i Lettland är inte som i Sverige. Tre ungdomar
i 16-årsåldern utgör tillsammans med barnhemmets föreståndare Anita
Dadze och hennes assistent Aina, välkomstkomittén. De hälsar blygt,
bugar eller niger och överlämnar varsin bukett blommor åt oss. Vi
säger våra namn och de sina, men jag glömmer i samma ögonblick. Alla
är lika nervösa. I en liten improviserad ceremoni överlämnar vi en
svensk flagga och Söderhamns Stads standár. Vår röda fullastade buss
står parkerad framför ingången till barnhemmet i Dzelzava.
Barnhemmet eller internatskolan, som man föredrar att
kalla det, är en ganska stor tegelstensbyggnad beläget 22 kilometer
nordost om staden Madona, som i sin tur ligger någonstans i mitten av
Lettland.
- Innan vi packar ur ska vi äta, säger Anita Dadze och
tar oss genom oändliga, nedslitna korridorer, där spruckna stengolv och
brunmålade väggar där puts och färg hänger i flagor skvallrar om
enorma renoveringsbehov. Trots att jag är förberedd, drar jag häftigt
efter andan, när dörren till matsalen öppnas. Det är alldeles tyst.
Kanske är det femtio ögonpar som iakttar oss. Vi säger det enda ord vi
kan på lettiska: Svejki. Hej. Om och om igen säger vi "Svejki.
Barnen ler och hälsar tillbaka.
Bordet med grön duk och lila syrener i glasvas utgör en
skärande kontrast till barnens hemsnickrade masonitskivebord. I långa
rader, tätt tillsammans, sitter barnen på låga träbänkar utan
ryggstöd. De betraktar oss blygt, men nyfiket. En liten pojke i stort,
rött förkläde har kökstjänstgöring och serverar oss förrätt.
Rödbetssoppa. Den är mycket god. Efter soppan bjuds vi på panerat
fläskkött med potatis och en typisk lettisk sallad. Till maten dricker
vi äppelsaft ur muggar. Barnen äter i omgångar. Varken muggar, porslin,
aluminiumbestick eller vad det anbelangar matsalen räcker till alla de
155 barn, som finns på barnhemmet.
När vi ätit är det dags att tömma bussen. Vi har
utnyttjat varenda kvadratcentimeter och tagit med oss så mycket som det
är möjligt i en toyota-buss. Lådor med leksaker, sommarkläder, skor,
hygienartiklar, lakan, ett ishockeyspel, ett fotbollsspel och en darttavla
bärs in av villiga armar. Pojkar från den högsta klassen trängs med
varandra i sin iver att få bära. Skolans chaufför Jaanis och
allt-i-allo kör undan bussen och vi följer med rektor Anita på en
rundvandring i skolan. Det är kallt och mörkt i de långa korridorerna.
Det finns elektricitet, men man släcker noggrant alla lampor efter sig.
Det är sängdags för de yngre barnen och vi tittar in i
tvättrummet, ett kakelklätt rum med en lång ränna som mest av allt
liknar en urinoar. Här tvättar sig barnen i kallt vatten. Något
varmvatten finns inte under sommartid. Allt går lugnt och ordnat till.
Nakna fötter springer sedan på kalla stengolv till sovrummen. Det bor
fyra barn i varje. Rummen är små och all plats upptas av sängar, som
är trasiga med madrasser i uselt skick och lakan som kanske en gång har
varit vita. Men allt är välstädat och prydligt. Inte en personlig sak
ligger framme. Kanske beror det på att barnen inget äger. Anita Dadze
förklarar att det endast finns en tvättmaskin på skolan och att många
av barnen kissar på sig. Fönstren är gamla och i så dåligt skick att
de inte går att öppna. Vi säger godnatt till två små flickor som
krupit ner i sina sängar och fortsätter vår vandring genom
korridorerna. Trasiga och rinnande toaletter ligger i en rad, endast
åtskilda av masonitskivor. Personlig integritet och privata sfärer
existerar inte.
I en hörna hittar vi skolans enda teve. Här sitter
barnen på smala träbänkar. De få, som får plats, vill säga. Vi
vandrar vidare till skolavdelningen. Klassrummen är små och spartanskt
utrustade. Till den svarta tavlan saknas kritor och skolans hela
materiallager får plats i en låst skrubb under en trappa. På en hylla
ligger en liten bunt papper och några blyertspennor.
Ett av klassrummen är särskilt utrustat för 7 gravt
utvecklingsstörda elever. Vi förevisas ett nästan färdiglagt
2000-bitars pusssel. Det är lagt av en pojke, som varken kan läsa eller
skriva. Klassrummen liksom övriga utrymmen är kalla, trots att det är
ganska varmt utomhus. Här finns även musikrum med ett piano och en synt
som de enda instrumenten. Sång och musik är viktiga och självklara
inslag i den lettiska kulturen. Efter rundvandringen bjuds vi på kaffe
och bakelser. Aldrig har jag sett eller ätit så vackert dekorerade
bakverk.
Dagen har varit lång och tröttande. Det är dags att
åka in till Madona. Vi ska sova på hotell och komma tillbaka till skolan
under morgondagen. Vi vill så gärna göra något tillsammans med barnen
och har en idé om att bjuda dem på picnic. Anita Dadze säger att det
skulle vara en upplevelse för barnen. Något sådant har de aldrig varit
med om. Jaanis skjutsar oss i skolans buss och innan vi checkar in på
hotellet åker vi till en speceriaffär och beställer 400 korvar och så
många korvbröd som möjligt till nästa dag.
Vi vaknar tidigt, hinner med en promenad genom staden
innan Jaanis hämtar oss vid 11-tiden. De 400 korvarna, ketchupen, senapen
och brödet väcker en del uppmärksamhet i affären. Därefter åker vi
till bensinstationen, där vi köper tre klotgrillar och lika många
påsar med grillkol. På skumpiga vägar bär det av till skolan. Jaanis
försvinner för att montera grillarna och förbereda för grillningen.
Än en gång blir vi bjudna på lunch i skolans matsal. Den här gången
äter vi samma mat som barnen. Helstekt fisk med potatismos. Till
efterrätt får vi kesokräm som serveras med saftsås. Mycket gott.
Vi inspekterar de utrymmen som vi inte hann med dagen
innan. Vi kommer in i en stor sal som är en kombination av aula och
gymnastiksal. Golvet är nyskurat och längs väggarna står färska
björklövskvistar lutade. En tillfällig scen avslöjar att här ska bli
festligheter. I morgon är det mors dag och alla föräldrar är inbjudna
till skolan.
Lukten av grillkol och tändvätska talar om att det är
dags för grillning. På vår begäran har alla kartonger märkta med
"leksaker" burits ut på gårdsplanen. Förväntansfulla ögon.
Regnmolnen som en stund hotade vår fest har dragit förbi och solen
värmer skönt. Uppställda klassvis väntar barnen på oss. Hela
lärarkåren är samlad. När Anita Dadze presenterar var och en av oss
applåderar barnen vilt. Med ens känner vi oss blyga och ovana vid
uppmärksamheten. Några vita trädgårdsstolar står uppradade och vi mer
eller mindre tvingas sätta oss. Barnen serverar oss saft ur en jättestor
mjölkkruka. Alla äter korv och bröd. Det syns att det smakar gott.
Mjukisdjur, leksaker, ishockeyspel, fotbollsspel och
darttavla lämnas över till de olika klasserna. Man skulle tro att det
skulle uppstå tumult vid en sådan här tillfälle. Inte alls. Lugnt och
värdigt tar barnen emot gåvorna och hela tiden hör vi ordet "Paldies".
Tack. Vi har lärt oss ett ord till på lettiska. En flicka i
tioårsåldern sitter på en rollator en bit från de andra. Uppenbarligen
kan hon inte gå. Vi får veta att det är Agnes. Agnes är det enda
barnet på skolan som är fysiskt handikappat. Jag ser hur de andra barnen
bär henne till en stol och när påsen med Barbiedockor plockas fram ur
en kartong hör vi flera barn som ropar: Agnes! Agnes! En flicka tar emot
påsen och springer iväg och räcker över dockorna till Agnes. Den synen
kommer jag för alltid att bära med mig.
Efter festen tränger vi in oss tillsammans med Anita
Dadze, hennes man och dotter samt några lärare i skolans minibuss. På
gropiga grusvägar bär det av i nordostlig riktning. Landskapet är ett
vidsträckt jordbrukslandskap där man saknar moderna resurser att ta
tillvara den goda jorden. Här och där ser vi människor på åkrarna som
sår för hand enligt traditionella metoder. Grå hus ligger mjukt
inbäddade i lummig försommargrönska. Stora bebodda storkbon är ingen
ovanlig syn. En mil innan gränsen till Vitryssland gör vi halt och
besöker ett av de finaste hembygdsmuseer vi sett. Vi får en
professionellt guidad tur genom smedja, kvarn, bastu, ja, kort sagt alla
de gamla hus som förekom i en lettisk by på 1600-talet. Det mesta
känner vi igen från vår egen hembygd och kultur och vi inser att vi
delar ett förflutet med dessa människor. Turen avslutas i ett gammalt
boningshus där vi bjuds på te, kaffe, hembakat bröd, honung och ett
helt fantastiskt pålägg som är berett av smör och hampfrö. Grönt och
med en frisk, spännande smak.
Vägen tillbaka är lika lång och lika gropig. Åter har
det varit en lång dag och vi ser fram emot sängen på hotellrummet. Men
så lätt kommer man inte undan den lettiska gästfriheten. Innan vi
tillåts återvända till Madona och hotellet bjuds vi på olika lettiska
kesosallader och te eller kaffe på en restaurang i en grannkommun. Vi
stupar i säng.
Sista dagen. Jaanis hämtar tidigt. Klockan nio har vi ett
möte med en kristen församling för att diskutera ett eventuellt
framtida samarbete. Pastorn och två av församlingsmedlemmarna, ett gift
par tar emot oss med kaffe och tårta. De är uppriktigt intresserade av
Sverige, av att få kontakt med någon församling i Söderhamn och av att
hjälpa oss att hitta behövande när vi får in saker som kanske inte
passar så bra på barnhemmet. Det sista lär inte bli svårt.
Jaanis har tagit med en lista på mediciner med recept och
en lista på vilka fröer man skulle vilja ha. Vi åker till apoteket och
handlar för ungefär samma summa pengar som rektorn får ut i
månadslön. Vi fyller en plastkasse med önskade fröer i fröaffären
och innan vi åker till barnhemmet gör vi ett hastigt besök på en
plantmarknad, där vi köper 10 rosenbuskar. De ska planteras på
barnhemmet till minne av min son, Micke, utan vilken den här resan inte
hade blivit av.
Alla föräldrar är inbjudna till barnhemmet för att
fira Mors dag. Ett femtiotal pappor och mammor har hörsammat inbjudan och
sitter tillsammans med barn och lärare på låga träbänkar i aulan. Det
är fullsatt. Festligheterna inleds med att vi ropas fram och presenteras.
Alla applåderar och var och en av oss säger några ord. Därefter
börjar konserten. Ett fullspäckat program har övats in. Efter en liten
stund bryr vi oss inte om att vi inte förstår orden utan vi njuter av
sångerna och barnens orädda och professionella framträdande. När
konserten är slut kommer Anita Dadze fram till oss och undrar om vi kan
ägna några minuter åt Agnes pappa, som gärna vill träffa oss. Agnes
är den lilla flickan som inte kan gå. Än en gång har vi anledning att
känna tacksamhet över att vi har Sandra med. Sandra är född och
uppvuxen i Dzelzava, men bor numera i Söderhamn. Med hennes hjälp har vi
rivit språkbarriären och trots att Sandra bara har bott i Sverige ett
knappt år fungerar hon som en professionell tolk. Aldrig har Sandra
pratat så mycket.
Det blir ett känsligt möte med Agnes pappa. Han
berättar att Agnes är hans enda barn, att hon är född med en CP-skada,
att hon varit betydligt bättre i sina ben, men att hon efter en
misslyckad operation blivit mycket sämre. Han berättar också att Agnes
mamma är alkoholist som övergett både Agnes och hennes pappa. Nu vill
läkarna operera Agnes igen, men han är rädd. I handen håller han en
pappersrulle i vilken Agnes senaste röntgenbilder finns. Han ber oss ta
med bilderna till Sverige och låta någon läkare granska dem och ge
honom ett utlåtande. Jag som levt med handikapp i nära tjugo år känner
en stor samhörighet med denne man som kämpar så för sitt barn. Vi
lovar att göra allt vi kan för att hjälpa honom och vi är alla mycket
berörda av mötet.
Dagen till ära är det festmat. Vi bänkar oss för sista
gången i matsalen och äter samma mat som barnen. Efter lunchen tar vi en
promenad tillsammans med delar av lärarkåren och tittar på
omgivningarna. Vi besöker en kyrkogård, där en lärare på skolan
nyligen begravts. Ett berg av vissna blommor skvallrar om att han var
uppskattad. En sista sevärdhet vill man visa oss. Det är ett
hundraårigt slott, som uppfördes av en baron Wolf som en gåva hustrun.
Slottet är idag en vanlig skola med cirka 600 elever. Guiden, en
pensionerad lärare, berättar initierat om det märkliga slottet. Vi
klättrar de 117 stegen upp i ett av slottets alla torn och beskådar den
vidunderlig utsikten. Liksom "vårt" barnhem är här kallt och
den enda uppvärmningen under vintern är stora fyrkantiga kakelugnar som
eldas med ved.
Trots att vi bara varit här i två dagar tycker vi att vi
varit med om och sett så mycket att det känns som om vi varit här flera
veckor. När vi åker ifrån slottet tillbaka till barnhemmet planerar vi
att sitta i hotellets vestibul och samla våra intryck denna sista kväll
i Lettland. Men än en gång har vi inte räknat med den lettiska
gästvänligheten. Alla lärare har samlats i lärarrummet. Trettio
personer sitter uppradade längs väggarna och mitt på golvet är ett
"smörgåsbord" dukat. En av lärarna har lagt ner stor möda
på att förbereda avskedsfesten och nu vidtar presentationer av alla, det
sjungs och dansas och vi ställer frågor till varandra och vi pratar och
pratar. Aldrig i hela mitt liv har jag varit med om en sådan
känslomättad tillställning. Det gråts och skrattas.
När det är dag för oss att bryta upp är det med vemod
och glädje vi tar farväl.Det sista vi ser genom bussens fönster är hela
lärarkåren, som står på barnhemmets gård och sjunger en avskedssång
för oss.
Vi sitter tysta länge.
Jag tänker på Edgars, den 16-årige pojken, som sjöng
så vackert på konserten och som inte har en enda släkting.
Jag tänker på Liga, den lilla flickan med Dawns Syndrom
och hennes fnissiga kamrat Iewa.
Jag tänker på den lille pojken i smoking.
Jag tänker på Inge och Kristine som gjort så fina
teckningar åt oss. På mors dag.
Och jag tänker: Vad hjälper det att gråta?
Ändå gör jag det.
Anita Eriksson