Anna och epilepsi

Det är lite svårt att berätta om Anna och hennes kramper utan att tangera det vetenskapliga. Med hjälp av Annas mamma, mamma Anneli, skall jag göra ett försök:

Personer med DS löper en större risk att få epilepsi vid vuxen ålder, vilket stämmer när det gäller Anna1.

När hennes kramper började i 20-års åldern var det stora anfall, där hon blev totalt utslagen (medvetslös). Mediciner sattes in, men det var svårt att stabilisera. Kroppen måste vänja sig vid medicinen som skall dämpa och helst ta bort anfallen.

För Annas del har det varit många turer kring medicineringen och efter hand har det blivit bättre, så till vida att kramperna har avtagit i intensitet och hon har inte haft något stort anfall in på 2000-talet. Hennes kramper är inte borta, men dom begränsas till mycket korta, och för den oinvigde, icke märkbara anfall.

Anna visar då och då en stor oro som uttrycks i tvångsföreställningar. Hon måste då försäkra sig om vissa saker: Att dörrar är öppna eller låsta, att strykjärnet resp spisen är avstängd m.m.

Ett anfall kan utlösas genom att Anna känner sig rädd eller orolig. Man vet inte vad som kommer först, oron/rädslan eller om hon känner att ett anfall är på gång (hönan eller ägget). Troligtvis är det så, att Anna framkallar anfallen genom sina fobier och är det då något som är fel i dessa tvångsföreställningar, t.ex. en varm spisplatta, så utlöser detta ett anfall.

När väl ett anfall är på gång, är hon icke kontaktbar under några sekunder. Hon står med knäna svagt böjda, nickar med huvudet och möjligen flaxar med armarna. Därefter är hon lite virrig i några minuter. Sedan är det klart, men med efterföljande trötthet (min egen iakttagelse).

Själv tycker Anna att hon inte har några anfall – Bara lite fobier, bara, säger hon.

Men kärleken är trots allt den bästa medicinen. När Anna träffade Anders fick hon andra intressen. Hennes kärlek till Anders minskade oron och följaktligen minskade också anfallen.

-----------------------------

Nu är det så, att vissa mediciner ger negativa bieffekter som t.ex. leverpåverkan, varför man ger sådana mediciner under en begränsad tid. Man håller nu på att minska Annas medicinering och av två mediciner kommer hon nu att sluta med en.

Anna har under nedtrappningen visat ett piggare humör och dom snabba kommentarerna kommer allt oftare. Alltså, piggare och gladare. Hoppas det håller i sig!

Med hjälp av ”Mamma Anneli”

Christer Holm, jan 2003